Den kinesiska staten har under några få år blivit en betydande ägare av svensk vindkraft. Nu visar nya uppgifter att statliga China General Nuclear Power Corporation, CGN, under 2025 fick skjuta till mer än 2,5 miljarder kronor för att rädda krisande svenska vindkraftsparker. Bakom miljardförlusterna finns misslyckade kalkyler, lägre produktion än väntat och långsiktiga elavtal som blivit kostsamma. Men historien handlar om mer än pengar. När ett bolag kontrollerat av en främmande stormakt äger en del av svensk energiproduktion väcks frågor om beroende, försörjningstrygghet och nationell säkerhet – frågor som Sverige först under senare år byggt ett system för att hantera.

Kina satsade stort på svensk vindkraft

China General Nuclear Power Corporation, CGN, är inte en vanlig internationell fond eller privat energikoncern. Det är en kinesisk statskontrollerad energijätte med ursprung i kärnkraftssektorn.

När den svenska vindkraften expanderade kraftigt under slutet av 2010-talet kom CGN att bli en av de stora investerarna.

Sveriges Radio rapporterade redan 2020 att omkring 90 miljarder kronor väntades investeras i ny svensk vindkraft under perioden 2017–2022. CGN var då inblandat i nästan en femtedel av investeringarna. Under åren 2018–2020 köpte bolaget sex svenska vindkraftsparker

Utbyggnaden skedde samtidigt som stora delar av svensk vindkraft finansierades från utlandet. Bakgrunden är egentligen ganska enkel: Sverige erbjöd goda vindlägen, stora markområden, politiskt stöd för förnybar energi och en stabil europeisk elmarknad där stora investeringar kunde finansieras genom långa elavtal.

Det såg ut som en attraktiv affär.

Några år senare är bilden betydligt mer komplicerad.

Över 2,5 miljarder för att rädda svenska parker

Den 31 augusti 2026 rapporterade Dagens Industri att CGN under föregående år spenderat över 2,5 miljarder kronor för att rädda ekonomiskt pressade vindkraftsparker i Sverige.

Bland annat ska CGN ha löst banklånen för två vindkraftsbolag i Mellansverige.

Det betyder något viktigt som lätt försvinner i debatten:

Det är i detta fall inte svenska staten som betalat de 2,5 miljarderna.

Kapitalet kommer från ett företag kontrollerat av den kinesiska staten.

Frågan blir därför nästan märkligare:

Varför fortsätter den kinesiska staten att stoppa in miljardbelopp i svensk vindkraft som har stora ekonomiska problem?

För att förstå det behöver man gå tillbaka till ett av de tydligaste exemplen på hur fel kalkylerna kunnat slå.

Markbygden Ett – från prestigeprojekt till miljardproblem

Utanför Piteå byggdes Markbygden Ett med 179 vindkraftverk.

Projektet blev en symbol för den stora svenska vindkraftsexpansionen.

En avgörande del av finansieringen var ett långt elavtal, ett så kallat PPA, mellan vindkraftsbolaget och norska industrikoncernen Hydro.

Avtalet tecknades 2017 och innebar att Markbygden Ett skulle leverera 1,65 TWh el varje år mellan 2021 och 2039. Parkens förväntade årsproduktion uppskattades till omkring 2,2 TWh.

På papperet såg det rimligt ut.

Problemet var att produktionen blev betydligt lägre än förväntat.

I februari 2023 slutade Markbygden Ett att leverera elektricitet enligt avtalet och senare samma år hamnade bolaget i företagsrekonstruktion. Vid tredje kvartalet 2024 hade omkring 2,5 TWh avtalad el inte levererats.

För att få slut på avtalet träffades så småningom en uppgörelse där Hydro fick rätt till ersättning på upp till 248 miljoner euro, beroende på bland annat vad anläggningen kunde säljas för.

Affärsvärldens sammanställning av bolagets bokslut visade samtidigt att Markbygden Ett hade samlat på sig omkring 3,7 miljarder kronor i förluster under perioden 2017–2023

Det här var alltså inte bara ett tillfälligt dåligt elpris.

Själva affärsmodellen hade fått stora problem.

Vindkraftens märkliga ekonomiska problem

Det kan låta motsägelsefullt.

Vind är gratis.

När ett vindkraftverk väl står på plats behövs inget kol, ingen olja, ingen gas och inget uran för att producera elektriciteten.

Ändå kan vindkraftsföretag förlora enorma summor.

Förklaringen finns framför allt i finansieringen och elmarknaden.

Vindkraft kräver stora investeringar innan den första kilowattimmen produceras. Pengarna måste sedan tjänas tillbaka under många år.

Dessutom har vindkraft ett inbyggt marknadsproblem:

När det blåser mycket producerar många vindkraftverk samtidigt.

Då ökar tillgången på elektricitet och elpriset pressas ned.

Vindkraften riskerar alltså att producera som mest just när dess egen produkt är som billigast.

Till det kommer räntor, nätkostnader, service, obalanskostnader och eventuella långtidsavtal där producenten lovat att leverera en viss mängd el till ett visst pris.

Markbygden visar hur farligt det kan bli när verklig produktion inte motsvarar kalkylen.

Men det är också viktigt att undvika en alltför enkel slutsats:

CGN:s problem bevisar inte att all svensk vindkraft är olönsam.

Även ägarstruktur, lånevillkor, inköpspris, parkens ålder, vindläge och elavtal påverkar resultatet kraftigt.

Men varför investerar Kina i Sverige?

Det finns ingen trovärdig grund för att säga att Kina byggde svensk vindkraft för att sabotera Sverige.

Det vore spekulation. Den enklaste förklaringen till investeringarna är fortfarande affärer.

Svensk vindkraft betraktades under många år som en attraktiv infrastrukturtillgång. När parkerna väl var byggda kunde de i teorin skapa stabila kassaflöden under flera decennier.

CGN Europe Energy beskriver själv sin verksamhet som en europeisk satsning på förnybar energi. Företaget uppger i dag 813,3 MW installerad kapacitet i Sverige, utöver verksamhet i flera andra europeiska länder.

Men när investeraren är ett statsägt bolag från Kina går det inte heller att behandla investeringen som om den vore vilken pensionsfond som helst.

Ekonomiska och strategiska intressen kan existera samtidigt.

FOI:s Kinaanalytiker Oscar Almén sade redan 2020 till Sveriges Radio att kinesiska investeringar utomlands har en koppling till Kinas nationella säkerhets- och kärnintressen.

Det betyder inte att varje kinesisk investering är ett säkerhetspolitiskt projekt.

Men Kina har under lång tid byggt internationella positioner inom bland annat energi, hamnar, telekommunikation, järnväg, batterier, solenergi och andra strategiska industrisektorer.

Att kinesiska företag samtidigt tjänar pengar på investeringarna är ingen motsägelse.

Sverige har själv utrett säkerhetsrisken

Den kanske viktigaste rapporten i sammanhanget publicerades 2024 av Nationellt kunskapscentrum om Kina vid Utrikespolitiska institutet.

Rapporten kartlade specifikt Kinas närvaro i svensk vindkraft.

Vid undersökningstillfället kontrollerade kinesiska statsägda företag omkring:

10,4 procent av Sveriges installerade vindkraftskapacitet.

Det motsvarade omkring:

3,4 procent av Sveriges totala elproduktion.

Forskarna pekade dessutom ut fem konkreta riskområden:

1. avsiktliga produktionsstopp eller påverkan på elmarknaden,
2. tillgång till information om elsystemet,
3. kinesiska exportrestriktioner och reservdelsberoende,
4. IT-sabotage,
5. ekonomiskt eller politiskt inflytande.

Det här förändrar diskussionen.

Frågan om kinesisk vindkraft i Sverige är alltså inte bara något som förekommer i sociala medier eller partipolitisk debatt.

Den har studerats som en faktisk svensk säkerhetsfråga.

Kan Kina helt enkelt stänga av vindkraftverken?

I princip kan en ägare naturligtvis stoppa produktionen från sin anläggning.

Den politiska frågan är om en utländsk stat skulle kunna använda detta som ett påtryckningsmedel.

Redan 2021 ställdes nästan exakt den frågan i Sveriges riksdag.

Moderaternas Lars Beckman frågade dåvarande energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman om säkerhetskonsekvenserna av kinesiskt ägande och tog uttryckligen upp scenariot att vindkraft skulle kunna stängas av av andra skäl än affärsmässiga.

Regeringens svar var inte att scenariot tekniskt var omöjligt.

Svaret betonade i stället Sveriges öppna ekonomi, nyttan av internationella investeringar och behovet av starkare säkerhetsskydd och kontroll av utländska investeringar.

Men här krävs proportioner.

Nationellt kunskapscentrum om Kina bedömer risken från ett medvetet kinesiskt produktionsstopp som relativt låg vid dagens ägarnivåer.

Kinesiska ägare kontrollerar helt enkelt inte tillräckligt mycket av Sveriges totala elproduktion för att själva kunna slå ut landets elsystem. Ett avsiktligt stopp skulle dessutom innebära betydande ekonomiska förluster för ägarna själva.

Så svaret blir:

• Kan parker stängas? Ja.
• Skulle ett stopp få konsekvenser? Ja.
• Kan Kina genom dessa parker ensamt stänga ned Sveriges elförsörjning? Nej.

Det betyder dock inte att frågan saknar säkerhetspolitisk betydelse.

Den större sårbarheten kan finnas någon helt annanstans

Här kommer kanske den viktigaste slutsatsen i den svenska Kinautredningen.

Forskarna bedömer att ägandet av vindkraftsparker inte är Sveriges största kinesiska sårbarhet.

Den större frågan är leveranskedjan.

Kina står enligt rapporten för omkring 70–80 procent av produktionen av många centrala komponenter till den globala vindkraftsindustrin och för närmare 100 procent av raffineringen av vissa viktiga sällsynta jordartsmetaller.

Det kan handla om delar som behövs i generatorer, magneter, elektronik och andra komponenter.

En framtida konflikt behöver därför inte innebära att Kina trycker på en knapp och stoppar en svensk vindpark.

Det kan räcka med att:

• reservdelar inte levereras,
• vissa komponenter blir svåra att köpa,
• exportlicenser begränsas,
• eller kinesiska leveranskedjor används som ekonomiskt påtryckningsmedel.

En park som Sverige eller ett europeiskt bolag äger kan alltså fortfarande vara beroende av kinesisk industri.

Det gör frågan mycket större än själva ägarregistreringen.

Energiberoende handlar inte bara om vem som äger kraftverket

Europa har fått en brutal lektion i energiberoende under de senaste åren.

Under lång tid sågs billig rysk naturgas främst som en ekonomisk tillgång.

Efter Rysslands invasion av Ukraina blev samma beroende en säkerhetspolitisk fråga.

Det betyder inte att Kina och Ryssland kan likställas eller att kinesiskt ägande av svensk vindkraft automatiskt innebär samma risk.

Men principen är relevant:

När en råvara, komponent, energikälla eller kritisk infrastruktur blir tillräckligt viktig förändras den från en ren ekonomisk fråga till en säkerhetsfråga.

Sverige behöver därför egentligen ställa två frågor samtidigt:

Hur billigt kan vi producera elektriciteten?

och:

Vem kontrollerar de resurser som krävs för att producera den när relationerna mellan länder försämras?

Sverige saknade länge ett fullständigt skydd

Det finns ytterligare en historisk detalj som är viktig.

När CGN gjorde sina stora svenska investeringar hade Sverige inte dagens kompletta system för granskning av utländska direktinvesteringar.

Regeringen konstaterade själv 2023 att det då saknades ett regelverk som gav tillräckliga möjligheter att stoppa utländska strategiska investeringar i verksamheter som kunde vara viktiga för Sveriges säkerhet.

Den nya lagen trädde i kraft den 1 december 2023.

Inspektionen för strategiska produkter, ISP, fick därmed möjlighet att granska och i vissa fall förbjuda investeringar som kan skada svensk säkerhet eller allmän ordning.

Regeringen uttryckte samtidigt saken ovanligt tydligt:

Strategiska företagsförvärv kan användas av främmande makt för att uppnå fördelar gentemot andra stater.

Det innebär inte automatiskt att CGN:s gamla investeringar skulle ha förbjudits enligt dagens regler.

Men det leder till en relevant fråga:

Hade Sverige accepterat exakt samma ägarstruktur om affärerna hade genomförts i dag?

Det går inte att svara säkert på utan en faktisk säkerhetsprövning.

CGN har dessutom en säkerhetspolitisk historia

CGN är inte heller vilket kinesiskt statsföretag som helst.

Bolaget har under flera år varit föremål för amerikanska restriktioner kopplade till amerikanska säkerhetsbedömningar.

Detta är viktigt att beskriva korrekt.

Amerikanska myndigheters beslut är inte bevis för att CGN:s svenska vindkraftsparker används för spionage eller sabotage.

Det finns inga sådana belägg i det material vi granskat.

Men bolagets bakgrund bidrar till att frågan om ägande av energiinfrastruktur har fått uppmärksamhet även i Sverige.

Och när samma företag dessutom är direkt kopplat till den kinesiska staten går det inte att helt skilja affärsfrågan från säkerhetspolitiken.

Varför gjorde inte svenska staten investeringarna själv?

Det är kanske den naturligaste frågan av alla.

Sverige har redan ett statligt energibolag:

Vattenfall.

Vattenfall är helägt av svenska staten och har under mycket lång tid producerat svensk elektricitet. Bolaget har dessutom arbetat med vindkraft sedan den moderna svenska vindkraftens barndom.

Det har alltså aldrig funnits något tekniskt hinder mot att svenska staten själv äger vindkraft.

Skillnaden ligger snarare i den energipolitiska och ekonomiska modellen.

Sverige har under många år låtit marknaden stå för en stor del av investeringarna i ny elproduktion. Internationella pensionsfonder, energibolag, kapitalförvaltare och statsägda företag har då kunnat investera.

Fördelen för Sverige är uppenbar:

Någon annan satsar miljarderna och tar investeringsrisken.

När projekten misslyckas – som flera av CGN:s investeringar gjort – hamnar en stor del av förlusten hos de utländska ägarna och långivarna i stället för direkt hos svenska skattebetalare.

Men det finns en baksida:

Den som betalar får också ägande och inflytande.

Och när energiproduktion betraktas som kritisk infrastruktur blir ägarfrågan mer känslig än när det gäller exempelvis ett vanligt industriföretag.

Staten gör nu tvärtom med kärnkraften

Kontrasten blir särskilt tydlig 2026.

Den svenska staten har beslutat att bli 60-procentig ägare i Videberg Kraft, bolaget som planerar ny kärnkraft vid Ringhals.

Vattenfall och Industrikraft ska äga 20 procent vardera. Staten har dessutom fått riksdagens godkännande för ett första kapitaltillskott på upp till 1,8 miljarder kronor, samtidigt som betydligt större ekonomiska åtaganden kan komma att krävas under projektets utveckling.

Regeringens egen motivering är intressant:

Ny kärnkraft betraktas som en samhällsinvestering som förutsätter en ny roll för staten.

Det öppnar för en bredare politisk diskussion.

Om staten anser att kontrollen och finansieringen av framtida kärnkraft är så strategiskt viktig att staten själv bör vara majoritetsägare:

hur bör samma princip tillämpas på andra delar av den svenska elproduktionen?

Det finns inget självklart svar.

Men frågan förtjänar att ställas

Varför fortsätter Kina betala?

Och då återstår mysteriet som startade hela historien.

Om svensk vindkraft har orsakat så stora förluster – varför skjuter CGN fortfarande till pengar?

Det finns flera möjliga och fullt rationella förklaringar.

Det kan helt enkelt vara billigare att rädda investeringarna än att låta bolagen gå i konkurs.

Om CGN redan investerat miljardbelopp kan ytterligare kapital skydda ett betydligt större värde.

Att betala bort banklån kan också sänka räntekostnaderna och ge parkerna möjlighet att överleva tills elpriser, produktion eller finansiering förbättras.

En annan förklaring är tidsperspektivet.

En vindpark kan producera el i decennier. Ett antal mycket dåliga år behöver därför inte automatiskt betyda att den långsiktiga investeringen blir värdelös.

Det kan också finnas strategiska fördelar med att behålla en europeisk marknadsposition, kompetens och organisation.

Men här går gränsen mellan vad vi vet och vad vi bara kan resonera om.

Det finns i dagsläget inga belägg i det granskade materialet för att de senaste kapitaltillskotten gjorts för att uppnå ett politiskt eller säkerhetspolitiskt mål.

Det vi vet är att den kinesiska staten genom CGN har satsat stora belopp i svensk energiproduktion och fortsatt tillföra kapital trots mycket stora ekonomiska problem.

Sverige fick investeringarna – Kina fick risken

Det finns också ett perspektiv som lätt försvinner när historien beskrivs enbart som ett säkerhetsproblem.

Sverige har fått:

• vindkraftverk,
• elproduktion,
• lokala arrenden,
• infrastruktur,
• skatteintäkter,
• och stora investeringar

utan att svenska staten behövt finansiera hela byggkostnaden.

När kalkylerna sedan spruckit har kinesiskt kapital fått ta mycket stora förluster.

Ur ett strikt ekonomiskt svenskt perspektiv går det därför att argumentera för att detta faktiskt är en ganska fördelaktig situation:

Kina finansierade tillgångarna och Kina tog en stor del av risken.

Men det argumentet fungerar bara så länge ägandet inte skapar ett beroende som får ett större strategiskt pris.

Och exakt där går gränsen mellan ekonomi och säkerhet.

Det handlar ytterst om vem som ska kontrollera svensk energi

Historien om CGN:s vindkraft är därför större än några dåliga bokslut.

Den handlar om hur Sverige valt att bygga sitt framtida energisystem.

Under många år var huvudfrågan:

Vem vill investera?

I en värld med krig i Europa, hårdare stormaktskonkurrens, handelsrestriktioner och allt större fokus på kritisk infrastruktur har frågan förändrats.

Nu behöver Sverige också fråga:

Vem vill vi vara beroende av?

Kinesiskt ägande motsvarar inte i dag någon dominerande del av svensk elproduktion. Svenska experter bedömer också den direkta risken från ett avsiktligt produktionsstopp som låg.

Men samma experter pekar samtidigt på ett större och mer långsiktigt problem:

Sveriges och Europas beroende av kinesiska komponenter och leveranskedjor.

Det är kanske där framtidens verkliga energipolitiska diskussion kommer att hamna. Inte i frågan om vem som äger ett enskilt vindkraftverk.

Utan i frågan:

Hur mycket av ett lands energisystem kan göras beroende av en annan stormakt innan den ekonomiska fördelen övergår i en strategisk sårbarhet?

CGN:s miljardförluster i Sverige ger ännu inget slutgiltigt svar – men de gör frågan betydligt svårare att ignorera.

Faktaruta: Kina och svensk vindkraft

China General Nuclear Power Corporation (CGN): Kinesiskt statsägt energibolag med ursprung i kärnkraft.

Svensk expansion: CGN köpte sex svenska vindkraftsparker under perioden 2018–2020.

Investeringarna: CGN var enligt Sveriges Radios granskning inblandat i nästan en femtedel av cirka 90 miljarder kronor som investerades i ny svensk vindkraft 2017–2022.

Kinesiskt ägande 2024: Kinesiska statsägda bolag kontrollerade enligt Nationellt kunskapscentrum om Kina cirka 10,4 procent av svensk installerad vindkraftskapacitet, motsvarande cirka 3,4 procent av Sveriges totala elproduktion.

CGN:s aktuella uppgift: CGN Europe Energy anger i dag 813,3 MW installerad kapacitet i Sverige.

Nytt kapital: CGN spenderade enligt Dagens Industri mer än 2,5 miljarder kronor under 2025 på att rädda ekonomiskt pressade svenska vindkraftsparker.

Markbygden Ett: 179 vindkraftverk. Anläggningen hade ett avtal om att leverera 1,65 TWh per år till Hydro 2021–2039 men fick stora problem efter betydligt lägre produktion än beräknat.

Säkerhetsrisker som identifierats: Produktionsstopp, informationsåtkomst, exportrestriktioner, IT-sabotage och ekonomiskt/politiskt inflytande.

Största bedömda sårbarheten: Inte själva kinesiska ägandet utan Europas beroende av kinesiska leveranskedjor och komponenter till vindkraft.

Nya svenska regler: Sedan 1 december 2023 kan utländska direktinvesteringar i skyddsvärd svensk verksamhet granskas och i vissa fall förbjudas.

Källor och vidare läsning

För den färska uppgiften om kapitaltillskottet på över 2,5 miljarder kronor är ursprungskällan Dagens Industris reportage
”Miljarder bortblåsta – tvingas rädda krisparker”, publicerat den 31 augusti 2026.
Uppgifterna från artikeln återges i Di:s nyhetsflöde och andra nyhetsaggregat.

Dagens Industri – referens till reportaget

Den viktigaste säkerhetspolitiska källan är Nationellt kunskapscentrum om Kinas rapport
“Chinese presence in the Swedish wind energy sector: Vulnerabilities and risks” från 2024.
Den innehåller kartläggningen av kinesiskt ägande, komponentberoende och de fem identifierade riskområdena.

Nationellt kunskapscentrum om Kina – rapporten om svensk vindkraft

Sveriges Radios Ekot har granskat CGN:s svenska expansion och rapporterade 2020 att bolaget var inblandat i nästan en femtedel av investeringarna i ny svensk vindkraft 2017–2022.

Sveriges Radio – Kinesiska staten storägare av svensk vindenergi

Sveriges Radio följde 2022 upp utvecklingen och konstaterade att CGN under 2018–2020 köpte sex svenska vindkraftsparker och hade blivit den enskilt största ägaren inom svensk vindkraft vid den tidpunkten.

Sveriges Radio – Ökat utländskt ägande av svensk vindkraft

Norsk Hydro beskriver själv problemen i Markbygden Ett, det långsiktiga avtalet om 1,65 TWh per år, den lägre produktionen, uteblivna leveranserna och uppgörelsen om ersättning på upp till 248 miljoner euro.

Hydro – rekonstruktionsplanen för Markbygden Ett

Affärsvärlden har analyserat Markbygden Etts bokslut och redovisat de ackumulerade miljardförlusterna.
Uppgifterna bör läsas som Affärsvärldens ekonomiska analys snarare än som en myndighetsrapport.

Affärsvärlden – Ny miljardförlust för Kinaägda Markbygden Ett

CGN Europe Energys egen webbplats redovisar bolagets nuvarande europeiska verksamhet och uppger 813,3 MW installerad kapacitet i Sverige.

CGN Europe Energy – verksamhet och installerad kapacitet

Riksdagens dokumentation från 2021 visar att säkerhetsfrågan kring kinesiskt vindkraftsägande diskuterades politiskt redan innan Sverige införde dagens system för investeringsgranskning.
Där finns både Lars Beckmans fråga och dåvarande minister Anders Ygemans svar.

Riksdagen – säkerhetsmässiga konsekvenser av utländskt ägande av vindkraft

Regeringens material om den nya lagen för granskning av utländska direktinvesteringar beskriver varför regelverket infördes och möjligheten att stoppa investeringar som kan skada svenska säkerhetsintressen.

Regeringen – nytt granskningssystem för utländska direktinvesteringar

Som jämförelse med vindkraftens ägarmodell finns regeringens beslut från juni 2026 om att svenska staten ska bli 60-procentig ägare i Videberg Kraft, som utvecklar den planerade nya kärnkraften vid Ringhals.

Regeringen – Nästa stora steg för ny kärnkraft i Sverige

Fortsatt granskning: Ett nästa naturligt steg är att gå igenom 2025 års årsredovisningar för CGN:s svenska dotterbolag för att fastställa vilka parker som fick sina banklån lösta, hur stora ägartillskotten var park för park och hur stora förlusterna blev under året.