När makt saknar ansvar – därför är Sverige på väg att ändra lagen

I Sverige har vi länge varit stolta över ett samhälle som bygger på tillit.
Tillit till myndigheter.
Tillit till politiker.
Tillit till att skattepengar används rätt.

Men tillit är inte gratis. Den kräver något tillbaka: ansvar.

Under senare år har allt fler svenskar börjat ställa samma fråga, oavsett politisk hemvist:

Vem bär egentligen ansvaret när makt missbrukas – och varför verkar det så sällan få konsekvenser?

Ett mönster som inte går att bortförklara

Det handlar inte om enstaka misstag eller olyckliga formuleringar.
Det handlar om ett återkommande mönster.

• Beslut som fattas långt utanför ursprungligt uppdrag

• Tjänstemän som tolkar lagar på ett sätt som gynnar den egna organisationen

• Politiker som kan peka på ”systemet”, ”processen” eller ”kollektivet” när något går fel

• Skattepengar som används på sätt som aldrig skulle accepteras i privat sektor

I många fall har ingen brutit mot en tydlig lag. – Men många har brutit mot förtroendet.

Och just där har Sverige haft ett tomrum.

När ansvar blir organisatoriskt – men aldrig personligt

Svensk förvaltning är effektiv, professionell och i grunden stark.
Men den är också konstruerad för att skydda beslutsfattare från personligt ansvar.

När något går fel:

• tillsätts en utredning

• skrivs en rapport

• justeras en rutin

Det är systemet som kritiseras.
Sällan människan bakom beslutet.

Resultatet blir ett samhälle där:

• medborgare hålls strikt ansvariga

• företag kontrolleras hårt

• men maktutövare i praktiken ofta går fria

Detta är inte korruption i klassisk mening.
Det är något mer subtilt – och i längden farligare.

Ett växande förtroendegap

När vanliga människor ser:

• att bidrag kan missbrukas i liten skala och bestraffas snabbt

• medan miljonbeslut i offentlig sektor aldrig leder till ansvar

… då uppstår ett glapp.

Ett glapp mellan:

Vad samhället kräver av dig
och
vad samhället kräver av sig självt

Det är här misstron växer.
Inte ur ideologi – utan ur erfarenhet.

Ett nytt lagförslag markerar ett brott med det gamla

Mot denna bakgrund har regeringen nu presenterat ett förslag som skulle innebära ett tydligt systemskifte.

Förslaget innebär bland annat:

• att ett nytt brott införs: missbruk av offentlig ställning

• att ansvar inte bara gäller fel vid myndighetsutövning, utan även missbruk av skattemedel

• att även politiker omfattas, inte bara tjänstemän

• att maktmissbruk kan prövas straffrättsligt, inte bara administrativt

Detta är inte en färdig lag ännu.
Förslaget ska behandlas och beslutas – med planerat ikraftträdande 3 juli 2026.

Men signalvärdet är tydligt.

Inte hårdare samhälle – utan tydligare ansvar

Kritiker varnar för rättsosäkerhet och rädda tjänstemän.
Förespråkare menar att det handlar om något helt annat:

Att den som får makt över andra människor och deras pengar också måste tåla granskning på samma nivå.

Detta handlar inte om att straffa misstag.
Det handlar om att sätta gränser för missbruk.

En fråga som angår alla – oavsett parti

Oavsett om förslaget antas i sin helhet eller inte, så är frågan redan här:

Ska offentlig makt i Sverige fortsätta vara något man nästan aldrig kan hållas personligt ansvarig för?

Eller är tiden kommen för ett samhälle där:

• tillit kombineras med ansvar

• makt inte längre innebär immunitet

• och där lagen gäller lika – även uppåt

När ansvaret fanns – och varför det försvann

Det som nu diskuteras som något nytt är i själva verket inte nytt alls.

Sverige har haft ett tydligare ämbets- och tjänstemannaansvar tidigare.
Det var inte perfekt, men det byggde på en grundprincip:

Den som utövar offentlig makt ska också kunna hållas personligt ansvarig.

Under 1900-talets senare del monterades detta ansvar gradvis ned.
Inte för att samhället fungerade sämre – utan för att man ansåg att det fungerade så bra.

Ett annat Sverige

När ansvarssystemen byggdes om såg Sverige helt annorlunda ut:

• Färre myndigheter

• Färre beslut i hög takt

• Mindre ekonomiska flöden

• Tydligare hierarkier

• Långsammare beslutsprocesser

Det fanns tid att:

• läsa handlingar ordentligt

• ställa följdfrågor

• ta ansvar för helheten

Och framför allt:
konsekvenserna av ett fel beslut var ofta begränsade i omfattning.

När tillit ersatte kontroll

När ämbetsansvaret försvagades var tanken god.

Man ville:

• skydda tjänstemän från politiska påtryckningar

• uppmuntra självständighet

• bygga ett samhälle baserat på hög tillit

Och länge fungerade det.

Men tilliten byggde på en tyst förutsättning:

Att systemet rörde sig långsamt – och att avvikelser fångades upp i tid.

Den förutsättningen finns inte längre.

Ett samhälle som rör sig i realtid

Dagens Sverige fattar beslut i ett tempo som inte existerade då:

• miljardbeslut på kort tid

• komplexa upphandlingar

• digitala system som bygger vidare på varandra

• internationella regelverk

• politisk och medial press på snabba svar

I praktiken betyder det att:

ett felaktigt beslut kan få enorma konsekvenser – innan någon ens hinner reagera.

Det kräver högre krav på ansvar, inte lägre.

Nya beteenden – nya risker

De problem vi ser i dag var inte symtom då.

Nu ser vi istället:

• ”handen i kakburken” – inte alltid olagligt, men klart olämpligt

• beslutsfattare som lutar sig på andrahandsuppgifter

• ansvariga som inte själva kontrollerar fakta

• ”någon annan har säkert kollat”

Detta är inte alltid illvilja.
Ofta är det bekvämlighet, stress eller systemtro.

Men konsekvensen är densamma:

Beslut tas utan att någon fullt ut äger dem.

När ingen bromsar

I ett system utan personligt ansvar finns ingen naturlig broms.

Beslut:

• går fort

• byggs lager på lager

• flyttas mellan nivåer

• och blir till slut omöjliga att härleda

Ingen bryter nödvändigtvis mot lagen.
Men ingen tar heller fullt ansvar.

Det är här förtroendet börjar erodera.

Vad ett återinfört ansvar kan förändra

En lag om missbruk av offentlig ställning löser inte allt.
Men den förändrar beteenden.

Den gör att:

• beslut kanske tas lite långsammare

• fler faktiskt läser underlagen

• ansvariga dubbelkollar fakta

• ”det där tar vi sen” ersätts av ”det där måste vara rätt nu”

Inte av rädsla – utan av professionalitet.

Ett samhälle som bromsar innan det kraschar

Det moderna samhället behöver inte mer fart.
Det behöver bättre kontroll i rätt ögonblick.

Att återinföra tydligare ansvar är inte ett steg bakåt.
Det är en anpassning till en verklighet där:

Makten är större, konsekvenserna snabbare – och misstagen dyrare.

Om den här lagen funnits – hade beslutet då verkligen tagits lika lätt?

2015–2016: Transportstyrelsen – säkerhet åsidosätts

Transportstyrelsen

Beslut fattades om IT-drift som:

• bröt mot gällande säkerhetsregler

• exponerade känsliga register

• rörde rikets säkerhet

Besluten togs:

• trots interna varningar

• trots juridiska invändningar

Utfallet:

• administrativt ansvar

• politiska konsekvenser

• inget straffrättsligt ansvar för beslutsfattare

👉 Med ett tydligt brott om missbruk av offentlig ställning hade ansvariga sannolikt:

• stannat upp

• krävt alternativa lösningar

• dokumenterat beslut bättre

2017–2018: Kommunala upphandlingar som ”måste gå fort”

Återkommande granskningar i flera kommuner visade:

• direktupphandlingar utan tillräckligt stöd

• konsulter med personliga kopplingar

• regler som rundades av ”tidsskäl”

Ofta helt lagliga i efterhand – men:

• dyra

• dåligt kontrollerade

• utan personlig konsekvens

👉 Med ett tydligare ansvar hade frågan blivit:

Är detta verkligen försvarbart – eller bara bekvämt?

2019: Kommunala chefer och självbeslut

I flera kommuner uppmärksammades fall där:

• chefer varit med och beslutat om:

  • egna löner

  • egna roller

  • egna ersättningar

Formellt korrekt enligt beslutsordning – men:

• etiskt tveksamt

• förtroendeskadligt

👉 Med risk för personligt ansvar hade dessa beslut sannolikt:

• lyfts till extern prövning

• eller inte fattats alls

2020–2021: Pandemibeslut utan efterkontroll

Under pandemin fattades beslut i mycket högt tempo:

• undantag

• snabba inköp

• extraordinära befogenheter

Många beslut var nödvändiga.
Men flera granskningar visade:

• bristande dokumentation

• utebliven uppföljning

• ”vi litade på underlagen”

👉 En ansvarslag hade inte stoppat snabba beslut –
men den hade tvingat fram bättre kontroll i efterhand.

2022: Kommunala bidrag utan tillräcklig granskning

Exempel från bl.a. Botkyrka visade:

• bidrag som betalades ut:

  • utan ordentlig mottagarkontroll

  • till föreningar med problematiska kopplingar

Besluten byggde ofta på:

• tillit

• muntliga uppgifter

• antaganden

👉 Med personligt ansvar hade frågan blivit:

Har jag verkligen kontrollerat detta – eller hoppas jag bara att det stämmer?

2023–2024: Säkerhetsklassad information hanteras vårdslöst

Exempel med högt uppsatta tjänstemän där:

• sekretessbelagt material hanterats fel

• rutiner ignorerats

• risker underskattats

Konsekvenser:

• avgångar

• intern kritik

• men begränsat juridiskt ansvar

👉 Med tydligare straffansvar hade beslutsfattare sannolikt:

• följt rutiner strikt

• begärt stöd

• eller avstått från beslut

Det gemensamma mönstret

I nästan alla dessa fall gäller samma sak:

• Ingen tänkte: ”nu begår jag brott”

• Många tänkte: ”det här får nog gå”

• Nästan ingen tänkte: ”kan jag personligen hållas ansvarig?”

Det är exakt där den nya lagen träffar.

Inte för att straffa – utan för att bromsa

Poängen med ett återinfört ansvar är inte fler domar.
Det är bättre beslut.

• ett varv till

• en extra kontroll

• ett ifrågasättande av underlaget

• ett ”nej, detta håller inte”

I ett samhälle som rör sig snabbt är ibland den viktigaste funktionen bromsen.

Till sist – en fråga vi måste våga ställa

Är vi inte många som är less nu?

Less på att läsa om:

• miljardrullningar som havererar

• projekt som spricker utan att någon hålls ansvarig

• ”felbedömningar” som kostar enorma summor

Samtidigt som:

• kommuner drar ned på skola och äldreomsorg

• regioner lägger ned vård

• skatten höjs därför att ”pengarna inte räcker”

Det går inte längre ihop.

Ett dubbelt måttstockproblem

Som privatperson gäller hårda regler:

• fuskar du med skatt → konsekvenser

• slarvar du med bokföring → ansvar

• bryter du mot regelverk → personligt ansvar

Det är självklart.
Det är rimligt.

Men när beslut tas om våra gemensamma pengar – ofta i miljardklassen – är ansvaret plötsligt:

• utsmetat

• organisatoriskt

• kollektivt

• otydligt

Det är här något skaver.

Makt utan ansvar är aldrig hållbart

Att förvalta skattemedel är inte ett vanligt jobb.
Det är ett förtroendeuppdrag.

Den som:

• sitter på beslutsmakt

• fördelar resurser

• prioriterar bort verksamhet

… måste också kunna stå för konsekvenserna.

Inte vid varje misstag.
Inte vid varje svår avvägning.

Men när:

• underlag inte kontrolleras

• varningar ignoreras

• beslut tas slentrianmässigt

• eller bekvämlighet går före ansvar

Då måste det finnas en gräns.

Därför behövs denna lag

En lag om missbruk av offentlig ställning handlar inte om att misstänkliggöra alla.
Tvärtom.

Den skyddar:

• seriösa tjänstemän

• noggranna politiker

• professionellt beslutsfattande

Genom att tydliggöra:

Vad som faktiskt förväntas av den som hanterar våra pengar.

Den skapar:

• eftertanke

• kontroll

• dokumentation

• ansvarskänsla

Och i längden: förtroende.

Ett enkelt krav – samma spelregler

Om vi accepterar att:

• privatpersoner hålls ansvariga

• företag kontrolleras

• medborgare granskas

… då är det inte orimligt att kräva att:

de som styr över våra surt förvärvade skattepengar också står personligt ansvariga för sina beslut.

Inte mer.
Inte mindre.

Nu är det upp till beslutsfattarna

Förslaget ligger på bordet.
Det är nu det avgörs om detta blir verklighet genom beslut i Riksdagen.

Detta är ingen höger–vänster-fråga.
Det är en ansvarsfråga.

Vill vi:

• fortsätta som nu
  eller

• sätta en tydlig gräns för maktmissbruk?

Min ståndpunkt är klar:

👉 Rösta för detta.
För ansvar.
För respekt för skattepengar.
För ett samhälle där tillit förtjänas – inte tas för given.