USA:s inrikespolitik påverkar världens säkerhet

USA:s politiska system ger presidenten stora befogenheter som överbefälhavare. Syftet har historiskt varit att möjliggöra snabba beslut vid kris, utan att kongressen först måste samlas och rösta. Det har fungerat i decennier – men har också inneburit att mycket makt koncentreras till en enskild person.

Under senare tid har detta system hamnat i fokus. När en president använder sin ställning för:

• snabba militära beslut

• hot om våld även mot allierade

• hård retorik gentemot egna delstater

• handelspolitiska sanktioner mot partners

…blir sårbarheten i systemet tydlig.

Detta har lett till ökade diskussioner i USA om att åter begränsa presidentens militära befogenheter. Flera senatorer, jurister och tidigare militärer menar att maktbalansen har förskjutits för långt. Oavsett politisk färg finns en växande insikt om att framtida reformer kan bli nödvändiga.

Men dessa förändringar tar tid. Under tiden måste omvärlden förhålla sig till det system som faktiskt existerar – inte det man hoppas på.

Europa står inför ett strategiskt vägval

EU har länge lutat sig mot NATO:s struktur. Det har varit effektivt, men också skapat ett beroende. Den nuvarande situationen har tydliggjort en central fråga:

Är det hållbart att Europas säkerhet ytterst avgörs av amerikansk inrikespolitik?

För många politiska beslutsfattare i Europa är svaret i dag:
Nej – åtminstone inte på lång sikt.

Det betyder inte att EU vill bryta med NATO.
Men det betyder att EU behöver en plan B.

Vad skulle ett mer självständigt EU-försvar innebära?

Det handlar inte om att skapa en ”EU-armé” i klassisk mening.
Det handlar snarare om:

• gemensamt ledningssystem

• samordnad underrättelsetjänst

• gemensam luftförsvarsstruktur

• gemensam logistik

• snabbare beslutsvägar

Tekniskt sett finns mycket redan:

• kompatibla radiosystem

• gemensamma övningar

• liknande vapensystem

• gemensamma standarder

Det som saknas är främst:

• politisk beslutsamhet

• tydlig struktur

• gemensamt befäl

Detta är fullt möjligt att bygga – men kräver mod att släppa nationell kontroll i vissa frågor.

Kostnaden – en nödvändig investering?

Ett ofta nämnt riktmärke är att ett europeiskt försvar skulle kräva omkring 0,5 % extra av BNP i en uppbyggnadsfas.

Det är mycket pengar.
Men i ett större perspektiv:

• billigare än krig

• billigare än ekonomisk instabilitet

• billigare än politiskt beroende

För många länder handlar det inte längre om om man ska investera, utan hur snabbt.

Handelskrig och geopolitisk osäkerhet

Utöver militära frågor tillkommer handelspolitik. Hot om tullar, sanktioner och ekonomiska motåtgärder skapar osäkerhet i hela världsekonomin.

Ett handelskrig mellan USA och EU skulle:

• driva upp priser

• skada industrin

• slå mot konsumenter

• bromsa tillväxt

Det är därför både EU och näringslivet i USA traditionellt varit mycket försiktiga. Men även här har tonen förändrats – vilket ytterligare förstärker bilden av en mer oförutsägbar värld.

Förändrat tänkesätt inom NATO

Även inom NATO pågår en mental omställning:

Tidigare:

USA leder – Europa följer

Nu allt oftare:

Europa måste kunna stå på egna ben

Detta innebär inte att NATO försvinner, utan att maktbalansen kan förskjutas. Fler europeiska länder investerar nu kraftigt i försvar, ammunition, luftförsvar och cyberkapacitet.

Det är ett tecken på att beroendet av USA gradvis minskar.

Ett europeiskt perspektiv på säkerhet

Europa har en annan säkerhetskultur än USA:

USA:

• global maktprojektion

• baser världen över

• militär närvaro på flera kontinenter

EU:

• defensivt tänkande

• regional stabilitet

• diplomati först

• militär makt som sista utväg

Detta gör att ett europeiskt försvar inte behöver spegla den amerikanska modellen. Fokus ligger på:

• skydd av eget territorium

• luftrum

• kritisk infrastruktur

• cyberförsvar

• underrättelser

Inte på global dominans.

En personlig omställning – som delas av många

Under lång tid har många europeiska medborgare – liksom politiker – varit skeptiska till tanken på ett mer självständigt europeiskt försvar. NATO har setts som tillräckligt, tryggt och stabilt. Alliansen har fungerat som en garant för säkerhet och avskräckning, och USA:s närvaro har varit en central del i detta.

Men något har förändrats.

Flera parallella händelser har påverkat synsättet:

• kriget i Ukraina

• ökade globala spänningar

• politisk instabilitet i USA

• handelskonflikter mellan stormakter

Tillsammans har detta fått fler att ompröva sin hållning. Det handlar inte om att vilja bryta samarbeten eller vända ryggen åt NATO – utan om att minska sårbarheten.

Realiteten

Europa står nu inför en ny säkerhetspolitisk verklighet:

• USA är fortfarande en viktig partner

• men är inte längre helt förutsägbart

• NATO är starkt

• men inte självklart permanent i sin nuvarande form

• EU har både ekonomisk och militär kapacitet

• men saknar fortfarande en sammanhållen struktur

Detta har lett till att allt fler menar att EU behöver agera mer självständigt. Inte i opposition till USA – utan för att skapa en stabil grund oavsett vem som sitter i Vita huset.

Det amerikanska perspektivet

Samtidigt finns det skäl att anta att utvecklingen i USA inte är långsiktigt hållbar i sin nuvarande form. Mycket tyder på att stora delar av det amerikanska folket inte fullt ut står bakom den utrikes- och säkerhetspolitik som förs i dag – särskilt när det gäller:

• militära interventioner

• hot mot allierade

• användning av militär makt i inrikespolitiska sammanhang

Historiskt har USA varit mycket känsligt för maktmissbruk på presidentsidan. Det är därför inte osannolikt att kongressen, vid första politiska möjlighet, kommer att se över presidentens befogenheter – särskilt när det gäller användning av militär makt utan brett politiskt stöd.

En sådan utveckling skulle ligga i linje med den amerikanska traditionen av maktdelning och institutionella kontroller.

Men osäkerheten kvarstår

Problemet för Europa är tidsperspektivet.

Eventuella reformer i USA:

• tar tid

• kräver politisk majoritet

• kan stoppas av partipolitiska låsningar

Under tiden måste EU förhålla sig till den verklighet som råder nu – inte till vad som eventuellt kan ske i framtiden.

Om förändringar i USA dröjer, eller uteblir helt, blir slutsatsen tydlig:

EU behöver samla sig ännu snabbare
och påbörja ett djupare internt samarbete.

Inte av ideologiska skäl –
utan av praktiska.

Ett realpolitiskt skifte

Detta är inte ett ideologiskt vägval.
Det är ett realpolitiskt.

Världen har förändrats.
Maktbalanser har förskjutits.
Allianser är inte längre självklara.

Europa står därför inför ett nödvändigt beslut:

• se över sina försvarsstrategier

• bygga upp egen kapacitet

• minska beroendet av enskilda länder

• stärka sin egen beslutsförmåga

Inte för att ersätta NATO –
utan för att aldrig stå utan alternativ.