Sverige avslutar bistånd till flera länder – och debatten om hela systemet hårdnar

Sverige har beslutat att avveckla sitt långsiktiga utvecklingsbistånd till flera länder i Afrika och Latinamerika. Beslutet motiveras officiellt med låg effekt, svårigheter att följa pengarna och bristande lokalt reformarbete. Men bakom beskedet ligger en betydligt större fråga: fungerar dagens biståndsmodell överhuvudtaget?

Under många år har västvärlden skickat miljarder i så kallade bidragsbistånd – gåvopengar som inte behöver betalas tillbaka. Trots detta har många av mottagarländerna stått still ekonomiskt i decennier, och i flera fall blivit mer beroende av bistånd än tidigare. Samtidigt har kontrollen över hur pengarna används visat sig ytterst begränsad.

Jag har själv i många år ifrågasatt just detta.
Inte bistånd som idé – utan bristen på uppföljning, bristen på krav och avsaknaden av en riktig myndighet som har full kontroll över våra pengar. Att lägga miljarder i ett system där ingen egentligen kan följa varje krona är, i praktiken, ett strukturellt slöseri. Att överlåta kontrollen till FN-organ eller SIDA räcker inte när dessa organisationer inte har förutsättningar att göra en total genomlysning i varje land eller projekt.

Problemet ligger i systemets konstruktion

När Sverige ger bistånd ställs krav på:

• transparens

• rapportering

• riskanalyser

• revision

• kontroll på plats

I teorin är det nödvändigt.
I praktiken är det nästan omöjligt.

Många mottagarländer accepterar inte omfattande västerländsk kontroll, eftersom det uppfattas som politiskt känsligt eller kolonialt. Samtidigt saknas ofta grundläggande funktioner som gör kontroll möjlig: stabila rättssystem, oberoende revision, fungerande banker och ett system för att spåra transaktioner. När 100 miljoner kronor ska nå hundratals skolor, via lokala myndigheter, entreprenörer och mellanhänder, försvinner spårbarheten snabbt.

Det är inte illvilja från svensk sida – det är tekniskt och politiskt omöjligt att säkerställa full insyn.

Kina fyller tomrummet – men på helt egna villkor

När väst ställer krav, finns alltid en annan aktör som inte gör det: Kina.
Landet erbjuder lån och infrastrukturprojekt utan att kräva demokrati, antikorruption, mänskliga rättigheter eller transparens. Många regeringar i Afrika föredrar då kinesiska pengar framför västerländska bidrag, eftersom de är snabbare och kräver mindre insyn.

Men detta är inte bistånd.
Det är affärer – ofta med råvaror, hamnar eller politiskt inflytande som betalning.

Sverige konkurrerar alltså med en modell vi aldrig skulle kunna använda och aldrig bör efterlikna.

Bidragsbiståndet visar gång på gång sina begränsningar

Det är svårt att komma runt den brutala sanningen:

• Länder som fått bistånd i flera generationer har inte tagit klivet ur fattigdom.

• Bidragsbistånd bygger sällan riktig tillväxt.

• Utan krav på detaljerad kontroll går pengar förlorade.

• Och utan möjlighet till kontroll blir resultaten tunna.

Efter årtionden av erfarenhet är det tydligt: bidragsbaserat bistånd fungerar inte i längden, förutom i akuta kris- och katastrofsituationer.

Det är därför Sverige nu avvecklar bistånd i vissa länder

Det är inte ett tecken på att Sverige “överger” världen – tvärtom.
Det är ett erkännande av att systemet inte fungerar när mottagarlandet:

• inte accepterar krav

• inte har fungerande statliga strukturer

• inte levererar resultat

• och där andra aktörer (som Kina) tar över oavsett vad Sverige gör

Bistånd kan bara fungera där kontroll är möjlig och där viljan att förbättras faktiskt finns.

Min ståndpunkt: Väst borde ompröva hela modellen

Det här beslutet belyser egentligen en större insikt:

Västvärlden borde sluta ge långsiktigt bidragsbistånd – och istället endast fokusera på akuta insatser som räddar liv vid svält, naturkatastrofer och krig.

Vi kan hjälpa människor i nödsituationer.
Det fungerar.
Det räddar liv.

Men att försöka bygga samhällen med bidragsmiljarder i länder där vi inte får sätta krav, inte får kontrollera projekten och inte har möjlighet att följa pengarna – det är dömt att misslyckas.

Och det är just därför Sverige nu gör det som borde ha gjorts för länge sedan:
stänger dörren för bistånd där bistånd inte fungerar.

När bistånd blir påverkan – och när hjälpen skapar motsatt effekt

När man går igenom Sidas motiveringar för varför olika länder får svenskt bistånd framträder ett mönster som är svårt att ignorera: vi ger pengar till länder där problemen i grunden inte är ekonomiska — utan politiska, strukturella och kulturella. Det innebär att Sverige inte bara “hjälper”; vi påverkar. Och i många fall sker denna påverkan på ett sätt som vare sig efterfrågas eller fungerar.

Biståndet blir ett sätt att försöka styra andra länders inrikespolitik

När svenska biståndsprogram handlar om att:

• stärka demokrati

• förbättra rättsstat

• bekämpa korruption

• stärka civilsamhälle

• påverka normer och värderingar

• förändra institutioner

• utbilda journalister, domare eller politiker

…så är detta inte neutrala insatser. Det är försök att förändra hur ett land fungerar internt.

Det handlar inte längre om brunnar, sjukvård eller mat.
Det handlar om politiska strukturer, maktbalanser och samhällsmodeller.

Det är exakt här som biståndet börjar skapa motreaktioner — och ibland rena motsatserna till vad Sverige avser.

Varför detta ofta ger motsatt effekt

Forskning och erfarenhet från flera decennier visar samma sak:

1. Regeringar ser det som inblandning

När ett annat land vill “hjälpa till” att göra rättsväsendet mer oberoende, korruptionen mindre eller pressen friare, uppfattas det ofta som:

• ett försök att påverka maktstrukturer

• ett sätt att stärka oppositionen

• ett sätt att försvaga regeringen

• ett västerländskt normprojekt

Resultat: ledningen sluter sig, transparensen minskar och demokratin försvagas.

2. Befolkningen uppfattar det som kolonialt

I många länder finns en stark historisk känslighet mot att väst “vet bäst”.

Därför kan biståndsprojekt framstå som:

• moraliserande

• pekpinnar

• försök att exportera västerländsk kultur

• värderingsstyrning

Det skapar misstro, inte utveckling.

3. Korruption förstärks

När extern finansiering pumpas in i system där:

• kontroll saknas

• redovisning är bristfällig

• institutioner är svaga

• politiska nätverk styr kontrakt

…då rinner pengar bort.
Inte för att Sverige vill det — utan för att strukturerna gör det oundvikligt.

4. Politiska problem kan inte lösas med pengar

Korruption, auktoritärt styre, maktkonflikter, religiösa spänningar, stamsplittringar, historiska fiendskap — detta är inte ekonomiska problem.

Men Sverige försöker gång på gång “stötta” med pengar.

Det är dömt att misslyckas.

5. Demokratin kan paradoxalt försvagas

Det finns exempel där bistånd:

• ökat beroendet av staten

• försvagat lokalt civilsamhälle

• förstärkt korrupta nätverk

• skapat beroende istället för ansvar

• uppfattats som stöd till regimen

Det är tvärtom-effekten som ingen vill tala om.

Den verkliga kärnfrågan: Har Sverige rätt att forma andra samhällen?

Det finns också en etisk och existentiell dimension.

Sverige är ett fritt land.
Vi värnar demokrati.
Men vi har egna stora interna problem:

• poliskris

• gängkriminalitet

• vårdköer

• segregation

• ekonomisk press

• politisk polarisering

• förtroendekris för institutioner

Det är svårt att argumentera för att vi har hittat “den perfekta modellen”.

Ändå försöker vi exportera den — ofta till länder med helt andra historiska, kulturella och politiska förutsättningar.

En obekväm men nödvändig fråga infinner sig:

👉 Har vi verkligen mandat att tala om för andra länder hur de ska styras?

Och när vi samtidigt:

• inte kan följa pengarna

• inte får insyn

• inte får kontroll

• inte kan ställa krav

• inte får påverka systemen fullt ut

…då blir det både moraliskt tveksamt och praktiskt omöjligt.

Lite krasst uttryckt:

Sverige försöker förändra andra länders politiska system — trots att vi själva har fullt upp med att reparera vårt eget.

Slutsatsen: Biståndets största fel är att det försöker göra mer än det kan

När man lägger samman systemfelen, motreaktionerna och den begränsade rätten att påverka andra länders interna angelägenheter, blir bilden tydlig:

✔ Långsiktigt bidragsbistånd fungerar inte.

✔ Politiskt styrande bistånd skapar motreaktioner.

✔ Extern påverkan leder sällan till stabilitet.

✔ Pengarna är omöjliga att följa i svaga system.

✔ Mottagarländerna behöver vilja till förändring — den kan inte köpas.

✔ Sverige kan inte lösa politiska problem med gåvopengar.

✔ Vi riskerar både ineffektivitet och förtroendeskador.

Det enda bistånd som entydigt fungerar — och som vi MORALISKT bör stå upp för — är:

• humanitär hjälp

• akut katastrofstöd

• nödsituationer där varje insats räddar liv

Men att bygga stater, rättssystem och demokratier med svenskt skattebetalningsstöd i regioner där vi saknar mandat, insyn och kontroll — det är ett projekt som aldrig har fungerat och aldrig kommer att göra det.

Sveriges bistånd 2025 – kort sammanfattning

• Total biståndsbudget (UO7): 56 miljarder kronor

• Övriga kostnader som räknas som bistånd: 11,5 miljarder kronor
  (bl.a. flyktingmottagande, EU-avgifter och internationella åtaganden)

• Totalt bistånd enligt OECD-definition 2025: ca 67,5 miljarder kronor

• Biståndet är ett av statens största utgiftsområden

• Regeringen fasar ut traditionellt bistånd till flera länder och omprioriterar mot akuta insatser

Sveriges befolkning och antal löntagare – senaste officiella siffrorna

1) Folkmängd i Sverige (1 november 2024)

📌 10 587 140 invånare
Källa: SCB – Folkmängden den 1 november.

---

2) Antal pågående anställningar (senaste officiella – september 2025)

📌 5 608 977 personer med en registrerad anställning
Detta motsvarar alltså alla som har en pågående anställning i Sverige, oavsett heltid, deltid eller sektor.

Det innebär att cirka 53 % av befolkningen (5,61 miljoner av 10,59 miljoner) arbetar och därmed bär upp större delen av skatteintäkterna.

📊 Vad betyder detta i relation till biståndet?

➡️ Sveriges totala biståndsbudget 2025 är ca 56 miljarder kronor (exklusive ytterligare 11,5 miljarder som räknas som bistånd enligt OECD-regler).
➡️ Ca 5,6 miljoner skattebetalare finansierar detta.

En snabb översättning av siffrorna:

Om man fördelar biståndet jämnt per person som arbetar:

56 000 000 000 kr / 5 608 977 löntagare ≈ 9 989 kr per arbetande person
≈ 10 000 kr per löntagare per år

(Detta är inte en faktisk skatt, men visar storleksordningen av hur tungt biståndet är i relation till antalet som faktiskt jobbar och betalar skatt.)