Sverige närmar sig ett val där ekonomin, vården, skolan, kriminaliteten och energiförsörjningen åter står i centrum. Partierna berättar samtidigt helt olika historier om samma land. Regeringen beskriver en ekonomi som vänt från botten till toppen. Oppositionen beskriver ett Sverige där arbetslösheten är hög och välfärden pressad. Men vad händer om vi försöker lägga partiernas formuleringar åt sidan och istället följer statistiken över två regeringsperioder?

Det här reportaget började egentligen med en enkel fråga.
Moderaterna publicerade ett budskap om att Sverige med en moderat finansminister på fyra år gått ”från botten till toppen” vad gäller ekonomisk tillväxt.

Det låter förstås som valreklam.

Frågan var därför: Stämmer det?

När vi började följa siffrorna bakåt blev svaret mer komplicerat – och betydligt intressantare – än ett enkelt ja eller nej.

Först en viktig regel: en regering ärver en ekonomi

En ny regering får inte en nollställd ekonomi på tillträdesdagen.
När Stefan Löfvens regering tillträdde i oktober 2014 ärvde den en ekonomi vars konjunktur, investeringar och arbetsmarknad redan var i rörelse.
När Ulf Kristerssons regering tillträdde den 18 oktober 2022 ärvde den på samma sätt en inflation som redan exploderat, snabbt stigande räntor, en europeisk energikris och en svensk ekonomi som redan hade börjat tappa fart relativt EU.

Det är därför missvisande att ge en regering full ära – eller full skuld – för utvecklingen under dess första månader.

Samma regel måste gälla båda sidor.

Ekonomin: Moderaternas påstående har en verklig kärna

Sverige hade en svagare utveckling än EU när den nuvarande regeringen tog över.

Redan före regeringsskiftet hade EU börjat växa snabbare än Sverige. Under Q1 2022 växte svensk BNP med 1,7 procent jämfört med samma kvartal året innan, medan EU växte med 5,5 procent. Under Q2 var motsvarande siffror 2,4 respektive 4,2 procent och under Q3 – fortfarande före regeringsskiftet – 2,2 mot 2,9 procent.

Sedan blev det betydligt värre.

Q4 2022 föll svensk BNP med 1,0 procent samtidigt som EU växte med 1,8 procent. Under Q2 2023 föll Sverige med 1,3 procent medan EU fortfarande växte något.

Men därefter förändras bilden.

Från 2024 började Sverige återkommande prestera bättre än EU. Under de fyra kvartalen Q2 2025–Q1 2026 växte Sverige snabbare än EU varje kvartal. Q1 2026 var skillnaden 2,2 procent mot EU:s 0,7 procent.

SCB:s preliminära BNP-indikator visar dessutom att Sveriges BNP under Q2 2026 låg 2,8 procent högre än Q2 2025.

Det betyder inte att Sverige har haft Europas bästa ekonomi under hela mandatperioden.
Men Moderaternas formulering om en resa från mycket svag till stark tillväxt är inte påhittad.
Det politiska finliret ligger istället i orsakssambandet.
Att någonting händer under en regering är inte automatiskt samma sak som att det händer på grund av regeringen.

Riksbanken, världsekonomin, energipriser, räntor och Europas konjunktur spelar också stora roller.

Den tidigare S-regeringen: bättre ekonomiskt facit än många kanske tror

När samma analys görs bakåt blir bilden heller inte särskilt bekväm för den som vill beskriva Socialdemokraternas regeringsperiod som ett ekonomiskt misslyckande.

Sverige gick mycket starkt under början av perioden.

Från ungefär 2016 följde Sverige och EU däremot varandra relativt väl, med Sverige både över och under EU:s tillväxt.

Sedan kom pandemin.

Här sticker Sverige ut positivt.

Under Q2 2020 föll svensk BNP med 7,5 procent jämfört med året innan.
Det låter katastrofalt – tills man jämför med EU:

−13,1 procent.

Även under Q3 och Q4 föll svensk BNP betydligt mindre än EU:s.
Den S-ledda regeringen måste därför rimligen få åtminstone en del av erkännandet för att Sverige ekonomiskt tog sig igenom pandemin förhållandevis väl.

Men efter pandemin förändrades bilden.

Från Q2 2021 till regeringsskiftet 2022 växte EU konsekvent snabbare än Sverige. Den relativa försvagning som den nuvarande regeringen senare fick hantera hade alltså börjat före maktskiftet.

Inflation: ett verkligt problem – men inte skapat hösten 2022

Inflationskrisen är kanske det tydligaste exemplet på problemet med att sätta regeringens namn bredvid varje ekonomisk siffra.
Inflationen hade redan rusat innan Kristerssonregeringen tillträdde.

Sedan dess har den kommit ned kraftigt.

Men det betyder inte att regeringen ensam ”sänkte inflationen”.
Riksbankens kraftiga räntehöjningar, fallande energipriser, normaliserade leveranskedjor och en internationell inflationsnedgång har haft stor betydelse.

Det är därför korrekt att säga:
Inflationen föll kraftigt under mandatperioden.

Det är betydligt svårare att vetenskapligt belägga:
Regeringen sänkte inflationen.

Hushållen betalade ett högt pris

Här finns en viktig förklaring till varför människor kan uppleva ekonomin som dålig trots att dagens makrosiffror ser bättre ut.

Under 2022 ökade lönerna med omkring 2,7 procent samtidigt som KPIF-inflationen var 7,7 procent.
Resultatet blev ungefär −5 procent i reallön.
2023 blev ytterligare ett negativt år.

Först 2024 vände utvecklingen ordentligt, med omkring +2,2 procent i reallön, följt av preliminärt cirka +1 procent 2025 räknat mot KPIF.

Det innebär att två saker kan vara sanna samtidigt:

Svensk ekonomi går betydligt bättre idag.

och:

Många hushåll känner fortfarande av den köpkraft som försvann under inflationschocken.

Inflationen har sjunkit. Det betyder inte att priserna har gått tillbaka till 2021 års nivåer.

Arbetslösheten är regeringens stora svaghet

Här blir bilden betydligt mindre positiv för den nuvarande regeringen.

Arbetslösheten föll tydligt under den första delen av den S-ledda regeringsperioden.

Den nuvarande regeringen tog istället över med ungefär 7,5 procents arbetslöshet 2022, varefter arbetslösheten steg under lågkonjunkturen.

Och arbetsmarknaden har ännu inte återhämtat sig i samma utsträckning som BNP.

SCB konstaterade i juni 2026 att Sverige hade 8,5 procents arbetslöshet, jämfört med EU:s 6,0 procent i den aktuella internationella jämförelsen. Sverige hade samtidigt betydligt högre BNP-tillväxt och lägre inflation än EU.

Det är kanske den tydligaste svagheten i regeringens ekonomiska berättelse.

Samtidigt brukar arbetsmarknaden reagera senare än BNP när en konjunktur vänder.

SCB:s senaste konjunkturbild från augusti 2026 visar att svensk ekonomi nu befinner sig i expansion, medan antal sysselsatta och arbetade timmar fortfarande ligger under sina långsiktiga trender.

Det gör utvecklingen under resten av 2026 särskilt viktig.

Lever fler på bidrag?

Här fick statistiken oss att ändra vår första bild ganska ordentligt.

SCB har ett användbart mått som kallas helårsekvivalenter försörjda med sociala ersättningar och bidrag.

Det omfattar bland annat sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslöshetsersättning, arbetsmarknadsåtgärder, ekonomiskt bistånd och etableringsersättning. Därmed går det inte enkelt att ”gömma” en arbetslös genom att placera personen i en arbetsmarknadsåtgärd – även den kategorin finns med.
Den långsiktiga utvecklingen är faktiskt positiv.

I SCB:s jämförbara historiska serie låg antalet på omkring 775 000 helårsekvivalenter 2018, 745 000 år 2019 och steg till cirka 791 000 under pandemiåret 2020.
2022 föll antalet till cirka 707 000, och 2023 till cirka 693 000 – den lägsta nivån sedan mätningarna började i början av 1990-talet.
2024 steg antalet igen, huvudsakligen på grund av arbetslöshetsersättningen, men 2025 sjönk totalsiffran åter.

SCB:s nyare 20–65-årsmått anger 728 802 helårsekvivalenter 2025, motsvarande 11,9 procent av befolkningen i arbetsför ålder. Skillnaden mot den äldre 20–64-serien beror på ändrad åldersavgränsning, vilket är viktigt när år jämförs.

Det här ger den tidigare S-regeringen ett faktiskt plus.

Bidrags- och ersättningsförsörjningen sjönk tydligt över perioden och nådde mycket låga nivåer kring regeringsskiftet.
Samtidigt är arbetslöshetsersättningen ett problem idag: antalet helårsekvivalenter med arbetslöshetsersättning ökade med 56 procent mellan 2022 och 2025.

Återigen: verkligheten passar dåligt i ett partipolitiskt slagord.

Brottsligheten: en dramatisk förändring

Här finns ett område där utvecklingen efter regeringsskiftet är mycket tydlig.

Polisen registrerade:

391 skjutningar 2022.

År 2025: 158.

Det är en minskning på nästan 60 procent på tre år och den lägsta nivån sedan Polisen började föra den löpande serien 2017.
Det är en verklig och mycket stor förbättring.

Men även här måste vi undvika samma misstag som tidigare.

Polisen säger själv att flera års arbete mot kriminella nätverk, gripanden och lagföringar både i Sverige och utomlands har påverkat nätverkens förmåga att använda dödligt våld.
Alltså kan inte hela förändringen automatiskt tillskrivas regeringens politik.
Och bilden är inte odelat positiv.

Samtidigt som skjutningarna minskade kraftigt ökade sprängningarna markant under 2025, och Polisen beskriver en utveckling mot mer strategiskt våld för att skrämma och utpressa människor.
Det är alltså rimligare att säga:

Skjutvapenvåldet har förbättrats dramatiskt – den organiserade kriminaliteten är inte besegrad.

Energin: kanske det tydligaste exemplet på hur båda sidor väljer sina siffror

Energidebatten är nästan ett skolboksexempel.

Från höger hörs ofta:
”Sverige stängde fungerande kärnkraft och skapade elkrisen.”

Från vänster:
”Sverige har elöverskott och exporterar enorma mängder el – alltså finns ingen elbrist.”

Båda kan använda riktiga siffror.

Och ändå missa halva verkligheten.

Under den S-ledda perioden minskade kärnkraftsproduktionen tydligt samtidigt som vindkraften byggdes ut kraftigt.
Sveriges totala elproduktion ökade och landet blev samtidigt en mycket stor nettoexportör.
Det betyder att påståendet att Sverige helt enkelt ”fick slut på el” är fel.

2024 producerade Sverige 169,3 TWh el och exporterade 39,1 TWh samtidigt som 5,7 TWh importerades – ett nettoflöde ut ur Sverige på omkring 33,4 TWh.
Produktionen bestod bland annat av:

64,2 TWh vattenkraft
48,7 TWh kärnkraft
40,4 TWh vindkraft
4,1 TWh solkraft.

Men det betyder inte att elsystemet saknar problem.

En TWh vindkraft är lika mycket energi som en TWh kärnkraft.
Men den är inte samma sak som planerbar effekt när efterfrågan är som störst.
Dessutom ligger mycket produktion i norra Sverige medan mycket konsumtion finns längre söderut och överföringskapaciteten är begränsad.
Därför kunde Sverige vara en gigantisk nettoexportör över ett helt år samtidigt som elpriserna vissa timmar var extremt höga i södra Sverige.

Det är ingen motsägelse.

Elkrisen 2022 var verklig – men den var inte bara svensk

Nord Pools genomsnittliga systempris:

2022: 144,3 öre/kWh
2023: 64,5 öre
2024: 38,5 öre.

Elpriset föll alltså enormt efter krisåret.

Men även 2024 fanns betydande geografiska problem.

Den genomsnittliga prisskillnaden mellan SE4 i söder och SE1 i norr var 28,8 öre/kWh, och mellan SE4 och SE3 15,3 öre. Under november var SE4 i genomsnitt hela 56,6 öre/kWh dyrare än SE1.

Det visar varför energifrågan inte kan reduceras till:

”Hur många TWh producerar Sverige?”

Vi måste också fråga:

Var produceras elen? När produceras den? Kan produktionen styras? Och kan elen transporteras dit den behövs?

Här finns legitima argument på båda politiska sidor.

S-regeringarna kan peka på kraftigt utbyggd förnybar produktion och stora svenska exportöverskott.

Kritikerna kan med fog peka på att planerbar kärnkraftsproduktion försvann och att södra Sveriges effekt- och prisproblematik inte löses bara genom hög årlig vindproduktion.

Den nuvarande regeringens kärnkraftspolitik går däremot ännu inte att utvärdera efter faktisk produktion. Att bygga kärnkraft tar många år.

Skola, sjukvård och äldreomsorg – var finns det stora trendbrottet?

När vi började titta på dessa frågor förväntade vi oss nästan att hitta en tydlig brytpunkt runt 2022.

Det gjorde vi inte.

Vårdköerna var redan ett stort problem före regeringsskiftet och hade förvärrats kraftigt under pandemin.

Svenska skolresultat hade redan problem före 2022, samtidigt som Sverige fortfarande presterade över OECD-genomsnittet på flera områden.

Äldreomsorgens problem med exempelvis personalkontinuitet sträcker sig också över flera regeringar.

Det betyder inte att dagens regering har lyckats.

Men det betyder heller inte att statistiken stödjer en enkel berättelse om:

”Välfärden fungerade under den förra regeringen och förstördes efter 2022.”

Problemen är betydligt äldre och ansvaret är dessutom delat mellan staten, regionerna och kommunerna.

Det kanske viktigaste resultatet: båda sidor har saker de bör erkänna

Efter att ha gått igenom siffrorna blir ett mönster tydligt.

Den som sympatiserar med högern bör kunna erkänna:

• S-regeringarna hade ett bra arbetsmarknadsresultat under delar av perioden.
• Antalet människor försörjda genom sociala ersättningar och bidrag minskade tydligt.
• Sverige klarade BNP-fallet under pandemin betydligt bättre än EU.
• Sveriges totala elproduktion ökade trots avvecklad kärnkraft.

Och den som sympatiserar med vänstern bör kunna erkänna:

• Sveriges relativa ekonomiska försvagning började före regeringsskiftet 2022.
• Inflations- och köpkraftskrisen var redan ett faktum när den nya regeringen tillträdde.
• Sverige har därefter gått från mycket svag tillväxt till att åter växa snabbare än EU.
• Skjutningarna har minskat dramatiskt sedan toppnivåerna kring 2022.
• Sverige har inte fått någon generell kollaps i skola, vård eller äldreomsorg som plötsligt började efter regeringsskiftet.

Men dagens regering måste samtidigt bära att arbetslösheten fortfarande är hög och att Sverige ligger klart sämre än EU-genomsnittet på den punkten.

Problemet inför valet är kanske inte vänster mot höger

Det verkligt bekymmersamma är om vi slutar fråga efter siffrorna.

Sociala medier premierar korta budskap:

• ”Sverige går åt helvete.”
• ”Vi har vänt Sverige.”
• ”Vården är sönderslagen.”
• ”Brottsligheten exploderar.”
• ”Vi har Europas bästa ekonomi.”

Sådana meningar fungerar utmärkt i ett Facebookinlägg.

Ett land fungerar inte så.

• Ekonomin kan växa samtidigt som arbetslösheten är hög.
• Inflationen kan vara låg samtidigt som maten fortfarande känns dyr.
• Sverige kan exportera enorma mängder el samtidigt som södra Sverige har effekt- och prisproblem.
• Skjutningarna kan rasa samtidigt som sprängningarna ökar.
• En regering kan göra något bra utan att allt den gör är bra.
• Och en politisk motståndare kan ha lyckats med något utan att man därför måste byta parti.

Inför valet borde kanske frågan därför inte vara: ”Vilket parti har rätt?”

En bättre fråga är:

• Vad blev faktiskt bättre?
• Vad blev faktiskt sämre?
• När började förändringen?
• Berodde den rimligen på regeringen – eller på något som redan var på väg att hända?
• Hur utvecklades Sverige jämfört med andra liknande länder?

Och kanske viktigast:

Visar partiet hela tidsserien – eller bara den punkt där deras egen berättelse ser bäst ut?

• Det är lätt att rösta på ett budskap.
• Det är svårare att rösta på statistik.
• Men i ett val där algoritmer, kampanjer och politiska utspel slåss om vår uppmärksamhet kan just den skillnaden vara viktigare än någonsin.

Man behöver inte byta politisk övertygelse för att erkänna när motståndaren har rätt. Och man behöver inte försvara sitt eget parti när siffrorna visar att det har fel.

Det borde egentligen vara utgångspunkten när vi går till valurnorna.

Jag har röstat på Moderaterna i hela mitt vuxna liv. Jag kommer med största sannolikhet att fortsätta göra det, även om tanken på andra alternativ ibland har funnits där. Jag är företagare i själ och hjärta, och mycket av min politiska syn kommer därifrån.

Det betyder däremot inte att jag tycker att skatter alltid ska sänkas bara för sakens skull. En skattesänkning ska ha ett syfte och ge någon form av effekt för samhället. Men exakt samma krav måste ställas på en skattehöjning. Att införa en särskild miljardärsskatt bara därför att någon har väldigt mycket pengar tycker jag är rent nonsens. Sedan står vi förvånade och frågar varför förmögna människor flyttar från Sverige. Kanske borde vi istället ställa den motsatta frågan: Vad skulle krävas för att extremt förmögna människor, entreprenörer och investerare faktiskt skulle vilja flytta till Sverige, investera här och betala skatt här?

Sverige har redan ett högt skattetryck. Lösningen kan knappast alltid vara att den som lyckats bäst automatiskt ska beskattas ännu hårdare.

Arbetslösheten är en annan fråga där jag inte tycker att dagens system fungerar särskilt bra. Jag tror inte på dagens modell för a-kassan, men jag tror heller inte på ett samhälle där bidrag blir en långsiktig försörjning för människor som faktiskt kan arbeta. Behöver man stöd under en period ska samhället naturligtvis hjälpa till. Men är man arbetsför tycker jag också att det ska finnas någon form av motprestation.

Däremot tycker jag att pratet om att helt lägga ned Arbetsförmedlingen är märkligt. Någon måste hjälpa människor att hitta vägen tillbaka till arbetsmarknaden. Alla har inte kontakter, utbildning eller kunskap om hur man söker jobb. Problemet är enligt mig inte att funktionen finns – problemet är om den inte fungerar.

Utbildningssystemet är ett annat exempel där regler ibland verkar viktigare än verkligheten. Min fru har lärt sig svenska under ungefär tre år. Hon kan idag svenska tillräckligt bra för mycket i vardagen, men inte på den nivå som krävs för exempelvis arbete inom sjukvården. Ändå har hon använt sina möjligheter till fortsatta studier på grundskolenivå efter flera års svenskstudier.

Det handlar om att lära sig ett helt nytt språk på bara några år, samtidigt som systemet nästan tycks förvänta sig att man därefter ska behärska svenska på samma sätt som någon som gått hela sin skolgång i Sverige. För mig är det ett exempel på hur ett system kan se logiskt ut på papper men fungera betydligt sämre när det möter verkliga människor.

När det gäller invandring delar jag inte den bild som ibland målas upp från SD-håll, där det nästan framställs som att allt som är fel i Sverige kan förklaras med invandringen. Så enkelt är det inte.

Men jag tycker heller inte att motsatsen är rimlig.

Om en person får skydd i Sverige ska vi kunna vara stolta över att hjälpa. Sverige ska vara ett land som tar ansvar för människor som verkligen behöver skydd. Men om någon kan återvända hem och den huvudsakliga anledningen till att stanna här är ett bättre bidragssystem, då tycker jag faktiskt att det är rimligt att diskutera återvändande.

Det borde gå att säga det utan att automatiskt bli kallad rasist.

Jag tycker att vi ska vara stolta över Sverige och den välfärd generationer har byggt upp. Den ska finnas för människor som behöver den – oavsett om de är födda i Sverige eller någon annanstans. Men med rättigheter följer också skyldigheter. Kan man bidra till samhället tycker jag att man ska göra det.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet har jag personligen betydligt svårare att förstå. Där ligger helt enkelt deras syn på ekonomi, företagande, skatter och flera andra samhällsfrågor för långt från min egen för att jag ska kunna se dem som ett politiskt alternativ.

Men det är också bara min politiska uppfattning.

Det är egentligen därför jag ville göra den här genomgången.

Jag började inte med ambitionen att bevisa att Moderaterna hade rätt. Tvärtom har vi under arbetet hittat flera områden där tidigare S-ledda regeringar förtjänar beröm. Arbetslösheten sjönk under stora delar av deras period. Färre människor blev beroende av sociala ersättningar. Sverige klarade pandemins ekonomiska smäll förhållandevis bra jämfört med EU.

På samma sätt finns områden där dagens regering har problem, framför allt arbetslösheten.

Det ska man kunna erkänna även om man själv röstar Moderat.

Jag kommer fortsätta rösta på det jag har trott på under hela mitt vuxna liv. Men jag vill göra det därför att jag har tittat på alternativen och fortfarande tror att det är rätt väg – inte därför att Facebook, TikTok, en partiledare eller en opinionsmätning berättar för mig vad jag ska tycka.

Det är egentligen det jag hoppas att fler gör inför valet.

Läs vad partierna säger.

Men kontrollera också vad som faktiskt hände.

Fundera på vad som redan var på väg åt ett håll när en regering tog över. Titta på hela tidsserien istället för det år eller kvartal som passar bäst i en valaffisch. Och våga erkänna när det parti du inte tycker om faktiskt gjort någonting bra – eller när det parti du själv röstar på gjort någonting dåligt.

Rösta gärna med övertygelse. Men rösta framför allt med öppna ögon.